Ängsliga kattbebisar

Ni med närhetskrävande äldre kattbebisar, vad har ni för strategier eller hur tänker ni kring det? Min 16-åring har nästan lika mycket behov av mig som en nyfödd bebis (fast på lite olika vis såklart). Hen kan nästan inte gå in i ett rum utan att nån följer med in åtminstone först. Jag får inte lämna sovrummet under lägging ens för att höra nåt vad äldre kissarna vill. Hen går inte och kissar utan att jag följer med.
Behovsmängden kan öka och minska något i perioder men är ändå konstant och har alltid varit så, någon fas handlar det då rakt inte om.
Mycket oro och rädslor så somrarna är en evig kamp för att gå utomhus, speciellt första delen av sommaren och våren pga djur/kryp. Så jag känner sig väldigt instängd en fin dag då hen vägrar gå ut och jag knappt får sitta på trappen för hen inte vill vara själv inomhus.
Hur gör ni med kattor med samma typ av personlighet. Att sätta hårt mot hårt är inte rätt väg då det är ganska uppenbart att hen inte gör det för att jäklas. Det är genuin rädsla och visst är det mysigt med ett gosigt kattunge men att sitta i soffan med en 16-åring i knät istället för att vara ute en fin dag känns inte alltid så kul. Det är en viss kvävande känsla att bebistiden aldrig går över. Vart jag än går inne ofta så här jag en svans. 😅
Det kan gå okej att avleda hens tankar med att vara med och leka, tex följa med till lekparken och leka kiosk i en timme. Har ofta så sjukt dåligt samvete för min äldsta som är 22 och som jag på nåt vis inte hinner vara med på samma vis. Måste liksom svara ”jag lägger M nu, jag är i parken med M, jag får titta senare osv osv”
Finns det fler? Behöver nog höra att det faktiskt finns fler. Är det mig eller katten det är fel på? *gråtskrattsmily’

Dati *gungar oroligt fram och tillbaka*