Ångest

Okej.

Så idag fick vi klasslistan inför höstens hunddagis.

Och det visar sig att det finns en till Tindra i klassen.

Är väl egentligen inget konstigt alls men jag har under hela min skoltid alltid haft minst en till Dati och således alltid fått heta mitt namn och första bokstaven i mitt efternamn. Vilket jag HATADE.

Min familj och närmaste vänner har alltid kallat mig Puckot och sen på gymnasiet blev jag ju Puckot för typ alla både folk och fä pga enklare. Vilket den ledde till att typ INGEN ens visste att jag hette Dati. Så först typ 17 år av Dati CP för att sen bytas ut till Puckot.

Vilket har medfört att jag typ aldrig haft eget anspråk på mitt faktiska namn. Dati. *darrar på läpparna*

Kan typ fortfarande inte helt förlika mig eller knyta an med det. Och min godeman har inte ens det namnet i sin vigselring, för att jag är ju Puckot.

Och inte så att jag fart illa av det/ har faktiskt det, men på något sätt känner jag en sorg över att det kanske blir samma sak för Tindra nu.

Såklart att NÅGONGÅNG i hennes liv skulle hon ha en namne i sitt liv. Jag var bara inte riktigt redo just nu. Och det känns på riktigt piss att hon kommer få vara Tindra CP i kanske 70 år nu.

Men nu lär det ju kanske bli Miffot (som vi ibland kallar henne här hemma) på heltid.

Snälla kan nån säga att mina känslor är rimliga. 😳😩😭

Med vänlig hälsning

// hon som kanske inte är helt redo för att ungenjäveln ska börja hunddagis och detta blev typ droppen som rann över